Efter att ha sett filmen skolvardag i Indien så har vi valt att
jämföra skolor i Sverige med fattiga länder och hur olika livssituationer kan
påverka inställningen till skolan. Genom att utgå från den fattiga delen i
Varanasi, där skolan har väldigt stor betydelse för eleverna då de ser det som
en chans att komma bort från arbete är inställningen och engagemanget väldigt
bra. Eleverna verkar i större utsträckning än i Sverige ha en större ambition
att förändra världen och ser det viktiga i en utbildning. Om vi sedan ser till
hur situationen ser ut i Sverige så är inställningen och engagemanget inte lika
stort, då vi tror detta kan bero på att skolan ses som ett krav och inte en
möjlighet till ett bättre liv och framtid.
I salamancadeklarationen så står det att varje barn har grundläggande rätt
till undervisning och måste få en möjlighet att uppnå och bibehålla en
acceptabel utbildningsnivå. I en fattig skola i Indien har varje elev rätt till
undervisning men det betyder inte att varje elev har möjlighet att gå i skolan,
eller att utbildningen är likvärdig över hela landet som den är i Sverige.
Elever i en fattig skola i Indien har generellt inte en trygg social bakgrund
medans elever i Sverige i större utsträckning har det. Men om man ser till
Morgan Alling och hans självbiografi kriget är slut så är de största
problemen för barn i Sverige hemförhållanden och vuxnas bristande engagemang.
Vi tycker att man kan se stora skillnader i hur man följer barnkonventionen
i olika medlemsländer beroende på landets välfärd. Det står till exempel i
punkt 28 i barnkonventionen att varje barn har rätt till utbildning och att
grundskolan ska vara gratis, men i många fattiga länder, som faktiskt ändå
skrivit på barnkonventionen, tvingas barn att börja arbeta i tidiga åldrar och
förlorar på detta vis sin möjlighet till utbildning.
Har vi det för bra i Sverige och tar vi för mycket för givet?