Adaption och normer i klassrummet

Det jag fick lite extra intresse för under min auskultation var just det här med adaption, elevernas anpassning och normerna i deras klassrum. Hur fort det går för eleverna att anpassa sig till det nya ämnet samt omständigheterna och hur normerna i klassrummet påverkar dem när de väl ska sätta igång.

Eleverna i årskurs tre som jag observerade hade fått i uppgift på föregående lektion att göra en tankekarta med fakta om dinosaurier. De hade delats in i grupper så de var två till tre stycken i varje grupp. Alla grupper skulle tillsammans göra en tankekarta med  fakta om dinosaurier. På lektionen jag observerade var tankekartorna färdiga och nu skulle eleverna enskilt skriva en faktatext om dinosaurierna med hjälp av sina tankekartor.Vilket betydde att de var tvungna att sitta i sina grupper för att alla skulle kunna ta del av tankekartan till deras enskilda faktatexter. Läraren valde då att dela upp klassen i halvklass, så ungefär 11 elever fick gå till ett annat klassrum som inte var deras ordinarie klassrum, medans resterande 11 stannade kvar i klassrummet.

Eleverna som blev skickade till ett annat klassrum kom igång med arbetet direkt, det var en högre ljudnivå än i deras ordinarie klassrum då de pratade med varandra, fast trots det kom de igång direkt och anpassade sig till situationen. Medan i det ordinarie klassrummen var det betydligt tystare fast dock hade eleverna inte kommit igång lika snabbt, många satt och funderade och tittade i tomma intet. Då var min fundering, kan det vara så att på grund av att normen i deras klassrum är att vara tysta, bara prata vid gemensamma diskussioner eller handuppräckning påverkar att de nu satt helt tysta istället och ännu inte kommit igång? Medan eleverna i det andra rummet pratade lite med varandra och kanske bollade ideer med varandra? Det kanske var därför som eleverna som satt i det andra klassrummet trots ljudnivån via adaption kom igång så fort? Jag skulle vilja påstå att eleverna i det andra rummet anpassade sig till situationen mycket snabbare och tack vare att normen var annorlunda i det rummet gick det enklare för dem att komma igång på grund av att de kände kunde hjälpa varandra och rådfråga. .

Denna situationen kan jag också koppla till det sociokulturella perspektivet som Roger Säljö skriver om i boken Lärande, skola och bildning. Där beskriver han att det sociokulturella perspektivet på just lärande och utveckling handlar om just hur människor utvecklar sitt kunnande som att läsa eller skriva eller till exempel lösa problem. Ett annat uttryck för detta är appropriering, det vill säga hur människor tar till sig information. Det jag kan koppla ihop det med min observation var att lärarnas syfte i den situationen var att eleverna skulle lära sig om hur man skriver en faktatext vilket som barnen lärde sig, men min fråga är, undra vilka elever som lärde sig bäst? Eleverna i det ordinarie klassrummet eller eleverna i det andra?

//Viktoria

Hjälpa varandra

Blogginlägg- E2

När jag var ute på min auskultation så blev jag placerad i en årskurs 1. Jag valde att titta på hur eleverna arbetade, om de var placerade med någon baktanke kring det och om eleverna hade möjlighet att arbeta i sin egen takt.

När jag själv gick på låg och mellanstadiet så hade jag inte en tanke på varför man satt bredvid den man satt. Varför borden och bänkarna var uppradade på ett visst sätt och varför man skiftade att sitta vid bord och bänkar. Men nu har jag fått en klarare bild och kan förstå varför man vart placerad där man vart.

 I klassen där jag var så hade varsin elev en egen bänk och de satt ihop parade två och två. Till en början tänkte jag inte mycket på det men efter ett tag så förstod jag att det var en tanke bakom placeringen. Eleverna var placerade på det sättet att de som har lite svårare att koncentrera sig och tycker skolan är en utmaning har man placerat längst fram, medan de elever som är mest självgående sitter längst bak. Eleverna är även placerade på det sättet att den personen de sitter bredvid mäter upp till ungefär samma kunskaps utveckling som den andre. Här tycker jag mig se drag ifrån modellinlärningen som är en form av observationsteori där jag ser att eleverna använder sig av sin bänk kamrat till sorts modeller över hur de ska gå vidare i sitt egen lärande. Men eleverna ser även upp tillvarandra, vill hjälpa till och få hjälp. Själv klart så går läraren runt i klassrummet och hjälper till, kommer med frågor och stöttar eleverna under deras arbete för trots att eleverna jobbar i samma takt och sitter bredvid varandra så kan eleverna inte alltid ta hjälp utav sin bänkkamrat då de fortfarande utvecklas själva och det kan bli fel ibland.

Något som jag tänkte på under mina tre dagrar ute på auskultation var hur formad skolan var efter Piagets stadier och att undervisningen verkligen var anpassat efter ålder. Enligt Piaget stadier så är det i 6 till 12 år åldern som eleverna kommer in i det konkret operationella stadiet, det betyder att eleverna börjar tänka mer logiskt, men man brukar säga att det bara gäller konkreta saker. Exempelvis så ställer läraren i denna klass en gåta varje morgon som eleverna får klura på i ca 5 minuter innan läraren avslöjar svaret. På detta sätt så anser jag att han säter igång och utmanar eleverna hjärna till att börja tänka och fundera. Gåtorna är även simpla och speciellt anpassade för eleverna stadie. En gåta kan lyda ”Vad är det du har, som andra använder mer än dig?”

Svaret är ju då ens eget namn, eleverna förstår snabbt det konkreta sambandet eftersom de kan sätta in sig själva i sammanhanget. Här lär sig eleverna förstå grunderna i en samband och sammanhang.

Att få vara ute på auskultation och se ett klassrum från detta perspektiv har varit mycket roligt och lärorikt. Kommer ta med mig mycket härifrån till framtiden. //Louise

Rädda julen!

När eleverna kom in till klassen möttes de av fina ljus och en julgran som stod i mitten av klassrummet. Man kunde ganska snabbt känna att julstämning infann sig och en av eleverna utbrast ”snart är det jul” med ett leende på läpparna. De skulle nu sitta på sina bestämda platser runt mattan. Två elever kom in lite senare, lagom tills att de andra satt sig på sina platser. Dessa elever var nyanlända fick jag senare reda på. De tittade runt sig utan att ge någon reaktion på det som fanns kring dom, jag uppfattade det som osäkerhet i kombination med nyfikenhet. Läraren välkomnade eleverna och berättade därefter vad som stod i menyn för dagen (dagsschemat)  och därefter följde hen upp detta med en härlig julsång.

I läroplanen (lgr11, rev 2016) kan man se att utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.

Läraren frågade om alla visste vad en julgran är och pekade på julgranen som fanns i klassrummet varvid många av eleverna ivrigt räckte upp sina händer. En fick frågan och hen svarade en julgran.

-Vad är en julgran, frågade en elev med ett annat modersmål än svenska. En annan elev frågade därefter;

- Vet inte alla vem tomten är.

- Jo, svarade den nyanlända eleven och en positiv konversation skapades mellan eleverna och läraren. Eleven berättade att tomten är en man som lämnar presenter och läraren berättade då att tomten lägger presenterna under en gran, ett träd, och att denna gran kallas för en julgran . Den nyanlända eleven utbrast i ett ”aha” och där kom kopplingen med julgranen och jultomten. Enligt Piagets teori handlar det om kognitiv anpassning, assimilation och ackommodation (Säljö, 2014. s.278).

 Eleverna får sedan varsitt häfte med julsånger. Läraren går igenom julhäftet noggrant och i dessa fanns det bilder av exempelvis lucia, en tomte och granar som eleverna fick färglägga. Läraren dedicerar eleverna till olika platser med små grupper. Jag kunde ganska snabbt göra en koppling till det sociokulturella perspektivet och den proximala utvecklingszonen då jag såg att läraren parade ihop eleverna (Säljö, 2014. s.305). En av de nyanlända eleverna parades ihop med en person som jag kunde se var väldigt hängiven och hjälpsam. Den andra nyanlända eleven parades ihop med en person som jag uppfattade som lugn. Eleverna behövde hjälp med hur de skulle färglägga och denna hjälp kunde de få av de elever de parats ihop med.

I läroplanen (lgr11, rev 2016 förskoleklass) kan man läsa att undervisningen ska ta tillvara olikheter och mångfald och på så sätt ge eleverna möjlighet att fördjupa sin förståelse för olika sätt att tänka och vara.

När de hade målat klart var det lekdags som stod på schemat. Eleverna började leka, de två nyanlända eleverna tog ett hemmagjort memoryspel med jul tema. Läraren satt sig bredvid dom och var med i spelet, medans spelet pågick frågade hen olika frågor som hur säger man tomte på det språket eller om de hade tomte, lucia och julgran i det andra landet.  Ganska snabbt förstod jag att det är en lärande situation och kopplat till behaviorismen och betingning på grund av, läraren frågade frågor medans spelet pågick som rör julen och om de svarade rätt fick dom positiv feedback tillbaks. I samband med det fick barnen värdefull kunskap om svensk tradition, kulturarv och värden (Säljö, 2014. s.260).                                                  

Omar Hammad.   

                                 Julen är räddad!

               God jul på er. 

Lära tillsammans

Under min auskultation hade jag turen att få observera en klass med 23 kloka ettor. De var en klass under ledning av en erfaren lärare som jobbade mycket med positiv förstärkning som i behaviorismen, hon uppmärksammade eleverna och de fick mycket beröm. Både för väl utfört arbete, när de deltog i gemensamma aktiviteter och när de var tysta och hade arbetsro i klassrummet.

Ett exempel där jag kunde se att hon ”bestraffade” eleverna genom förstärkningsprincipen var att eleverna skulle avsluta ena dagen med en liten show som ett par elever skulle visa för de andra i klassen. Detta var något de gjorde varje vecka och de turades om att planera och visa för de andra. Denna eftermiddagen hade varit stökig med mycket prat som inte hade gett med sig trots flertalet påminnelser om att det skulle råda arbetsro. Detta resulterat i att eleverna inte hunnit klart med det de skulle göra på lektionen. När eleverna samlades för att avsluta dagen berättade läraren att de tyvärr inte skulle hinna med showen idag eftersom det hade varit så pratigt på sista lektionen så den hade tagit längre tid än planerat. Showen skulle därför skjutas upp och istället genomföras nästa dag ifall de jobbade ordentligt så att de hann med.

Jag kunde också se delar av det sociokulturella perspektivet och Vygotskijs teori om proximala utvecklingszonen i lektioner då eleverna när de hade exempelvis svenska, parades ihop 1 stark och 1 svagare och så skulle de läsa ihop. Detta gjorde de varje vecka. De utgick ifrån samma saga och använde samma text som läraren hade högläst ifrån dagen innan. Läraren hade sammanfattat texten och gjort olika svåra versioner av den, för att passa elevernas olika nivåer i läsningen. De läste texterna för varandra och de starkare eleverna hjälpte sin svagare läskompis med uttal och svåra ord. Sedan skulle de tillsammans svara på några flervals frågor om texten de läst, för att visa att de förstått vad den handlat om och till sist målade de en bild om det texten handlade om. 

Elevers placering i klassrummet

Innan jag kom ut på min auskultation kunde jag inte tro att just placeringen av eleverna i klassrummet kunde ha en så stor betydelse, men jag fick snabbt veta att så var fallet. I alla fall i denna klass, en årskurs 1, som jag var och observerade. Alla klasser är såklart olika och sättet att placera dem på likaså. Jag förstod rätt omgående att detta var en klass som varit ganska rörig till en början och läraren berättade att hon slitit som ett djur för att hitta en bra placering som skulle gynna alla och som gjorde det lugnt och gav den bästa arbetsron. Hon sa att detta var det som funkade bäst just nu, men det kanske det inte gör om ett tag. Eleverna hade egna bänkar som stod som i en "granformation", om man tänker sig att foten av "granen" var vid whiteboarden så var spetsen i andra änden av klassrummet. Bänkarna utgjorde "grenarna" och de var placerade med antingen 3 eller 2 bänkar intill varandra på varje "gren". Jag frågade aldrig läraren om hur hon tänkt när hon valt just denna placering utan tänkte att jag på egen hand skulle försöka se och förstå mig på hur hon resonerat.

I den här klassen fanns två pojkar, låt oss kalla dem Olle och Oskar, som jag märkte ofta var i luven på varandra och hade därför placerats i varsin ände av "granen", Oskar på en "gren" närmast whiteboarden och Olle på en "gren" i andra änden av klassrummet. Det märktes tydligt att båda dessa pojkarna hade svårigheter med både uppgifterna de fick och med att sitta stilla och koncentrera sig. Oskar var placerad ihop med en annan pojke, som jag upplevde var väldigt lugn, fokuserad och som låg lite före i sitt lärande och detta hade ett bra inflytande på Oskar. Olle var placerad ihop med två flickor som också de utstrålade ett lugn och fokus och även de låg före i lärandet. Jag följde just Olle och Oskar extra noga en av dagarna och kunde då se att de båda ofta befann sig i vad Vygotskij kallar den proximala utvecklingszonen och deras bänkkamrater, som jag förstod sen, hade placerats där av anledningen att de skulle kunna hjälpa och vara ett stöd i förståelsen och lärandet för pojkarna med svårigheter. När jag insett detta kunde jag applicera detta på resten av klassen och såg då meningen med placeringen av eleverna. På varje "gren" kunde jag se hur eleverna på ett vis kompletterade varandra och att just nu var denna placering den bästa.

I slutet av sista dagen frågade läraren mig om vad vi var ute för att observera och vad vi skulle göra med observationerna och informationen vi samlat in och jag svarade att vi ska skriva en miniuppsats om barns lärande och utgå från de olika teorierna och perspektiven och innan jag hann säga nått mer så utbrast hon. "Vygotskij! Honom kommer du definitivt få med härifrån då!"

Lämnade skolan med nya erfarenheter och större insikt, och wow vad det känns skönt att ha rätt ändå!😀
/ Liv

Äntligen snö!

Har snön en förmåga att sammanföra eleverna till att leka mer med varandra? Jag upplevde under min auskultation att när snön kom så fick eleverna en helt annan glädje och det var som att det var färre elever som inte visste vad dom skulle göra. Det kändes som att alla lekte med alla och de var gladare barn ute på skolgården.

På baksidan av skolan så hade de en bra backe som de var många elever som åkte madrass nedför. Jag stod där och observerade en lunchrast och såg ett mönster hos eleverna som jag började fundera över. Det fanns tydliga regler för turordning så att de inte skulle krocka med varandra och så fort man hade kommit ner så skulle de gå åt sidan för att nästa skulle kunna åka. Det jag såg var att de äldre eleverna fattade detta fort medans de yngre eleverna gång på gång fick bli påminda eller till och med blev påkörda då de inte gick åt sidan. Jag började då tänka på Piaget och hans teorier. Enligt Piaget så går barn igenom olika stadier i sin kognitiva utveckling, vilket är åldersrelaterade och uppbyggda på ett sätt som gör att barns tänkande i en viss fas skiljer sig från tänkandet under en annan fas. Han menar på att stadierna kan ses som en trappa där de senare stadierna bygger på de föregående (Utvecklingspsykologi, 1995 sid 62). Min slutsats av min observation är då att de äldre eleverna kanske har utvecklat förmågan att tänka mer logiskt och vet till större grad vilka konsekvenserna kan bli av deras handlande, till skillnad från va de yngre eleverna kanske gör. Detta ger mig en större förståelse för varför barn gör som de gör och att det finns en orsak till varför vissa saker är anpassade efter ålder. 

/Sandra